från Rött till Lila

Gipsbytet i onsdags har nu lett mig in på den fjärde veckan, men att spendera mitt liv på det här sättet börjar verkligen driva mig till vansinne. Seriously. Jag skulle kunna ge vad som helst för att få röra på mig mer än att hoppa på ett ben från mitt rum, några futtiga men ack så jobbiga meter, till vardagsrummet. Att få svettas och uppleva känslan av att ha tagit ut sig riktigt ordentligt efter en lång löprunda, istället för att bli helt slut bara efter att ha mödosamt kämpat sig upp för trappen utan att tappa balansen, känns långt bort. Stillsamheten gör mig rastlös, lättretlig och på dåligt humör. Den kamp man får utföra psykiskt är minsann tusen gånger värre än den fysiska, om man frågar mig.